... skrev jag
det här sprudlande glada inlägget; trött och lätt uppgiven efter att ha jobbat i barnomsorgen ett år med inga som helst garantier.
Min känsla och mina förväntningar jag fick då, den där första dagen på nya jobbet visade sig vara helt rätt och året som gått har varit extremt roligt, spännande, givande, krävande och helt fantastiskt i sällskap av underbara kollegor.
Därför känns det oerhört jobbigt, tråkigt, ledsamt och tungt när jag nu
till slut fått veta att jag inte kommer att kunna var kvar, och att jag om 3 veckor kommer att behöva traska in på AF och anmäla mig som arbetssökande.
Jag har visserligen under hela tiden vetat om att det var ett vikariat, men utan att gå in på detaljer så har det under året skapats utrymme och känsla för att det eventuellt skulle kunna bli fortsatt arbete. Det som sedan blev utgången av det hela var jag nog inte beredd på. En riktigt fet besvikelse kom som ett slag i ansiktet, helt enkelt.
Så nu är det helt enkelt bara att jobba på med humöret uppe (går väl sådär stundtals, måste jag erkänna) och sorgset räkna ner dagarna tills jag inte tillhör längre.
Nä, jag säger inte att det är synd om mig, (visst skapar man själv det livet man lever) men jag kan i alla fall känna att jag har rätt att vara lite uppgiven och ledsen.
För hur var det nu;
"Livet ska ledas, inte lösas." Som sagt. Inte där ännu. Inte riktigt där.