Tankar jag tänker

Hm.
Den senaste tiden har jag tänkt att jag ska blogga något. Prata lite allmänt sådär om det som händer i livet, kanske någon liten rolig händelse vi varit med om, något barnen har sagt, hur arbetssökandet går, hur jag mår och så vidare.
Och kanske säga lite sådana där allmänt kloka funderingar typ som att "Nytt år, nytt hopp" eller "I år ska jag fundera mindre på vad folk tycker och tänker".

Men det vill sig liksom inte. Alla ord, alla peppande uppmaningar till mig själv, alla löften om att tänka positivt känns på något viss lite vissna. Lite uttjatade sådär; redan sagda hundra gånger. Och det som blir kvar blir liksom bara just vad det är; ord.
Visst hade jag önskat att jag faktiskt totalt ohämmat kunde gå min egen väg utan att påverkas av andra eller att transportsträckan till ett mer bekvämare liv snart är över men allt det där är redan sagt. Flera gånger!
Därmed inte sagt att man ska sluta upp med att peppa sig själv (och andra) eller att man ska försöka se det ljusa i dagen, veckan eller livet- för det måste man ju göra för att inte ramla ner i hålet (det mörka). Dessutom är man utåt sett en mycket vackrare och livfullare människa om man ser positivt på saker och ting, och det vill man ju såklart vara.

Vad som är lite knepigt och som man blir varse under perioden som man kanske inte mår så bra, det är hur besvärlig och obekväm folk verkar tycka man är när man faktiskt uttalar det. Man blir liksom gnällig och otacksam och folk kan inte ta till sig det.
Skriver man en negativ status på allas vårt Facebook, är det kanske någon som på sin höjd beklagar. Skriver man något positivt eller glatt, då ramlar kommentarer in från alla möjliga håll och kanter och Gillaknappen går varm. Likadant i verkligheten; är man nere och less och uttrycker det jobbiga (läs: gnälliga) i ens situation är det inte vanligt att man får mycket respons på det. Har man däremot något positivt eller hoppfullt att berätta kan det uppstå en livlig konversation över ämnet i en halvtimme.
Visst är det konstigt? När man i tuffa perioder behöver lite push och stöd, då är det inte lätt att få. När det går bra, då kommer ivriga heja-rop från när och fjärran. Hade jag varit en person som var född negativ, med ett konstant åskmoln över huvudet, med pessimism som mitt andra namn och levde mitt liv som en uppgiven uppenbarelse hade jag kunnat förstå att folk i allmänhet vore trötta på att höra på. Men sådan kan jag inte riktigt själv beskriva mig som.
Det är inte konstigt att många människor bär på en fasad över deras mående!

...och det här funderar jag på i en tid då jag ändå känner att jag mår bättre och har mer hopp, lust och glädje än på flera flera månader. Att inte må bra eller vara uppgiven är ju liksom inte jag egentligen, och därför känns allt faktiskt riktigt bra (för tillfället) och jag utstrålar nog mer harmoni än på länge, vilket ju är skönt. Kanske just därför jag funderar på det; man märker så tydligt skillnaden på ens omgivning om man tillåter sig att må dåligt i den eller om man mår bra (äkta eller fasad)!
Sedan har jag ju såklart mina allra närmsta, fina, underbara och överseende äkta vänner som inte gör skillnad på nattsvart och ljust och för dem är jag alltid tacksam- bara så ni inte tror något annat ♥

"Den egentliga kärnan i all vänskap och kärlek är detta, att man lika gärna delar sin väns lidande som hans glädje." Droste- Hülshoff