Doppad Alvin och Dopad Hugo?

I fredags var jag och Camilla på Gyllene Kärven i Herrljunga med butiken. Det var tjejkväll där, flera hundra tjejer i varierande åldrar som var sugna på att mingla, äta gott, bli inspirerade av ett gäng olika butiker och se på modevisning. Det var trevligt med mycket folk men förövrigt var vi trötta efter en lång arbetsvecka så vi åkte hem vid 21 då själva butiksvisningarna var slut.
Kameran glömde jag ju såklart så det fick bli en suddig mobil-bild istället:


Camilla bakom vår lilla "monter".

Igår Lördag var vi på dop för lilla Alvin i Lilla Edet. Hugo skötte sig hjälpligt i kyrkan under själva dopet men röjde sedan runt på kalaset efteråt så att vi fick flera chockade, muntra (??) kommentarer om hur "livlig" (=vild) vår pojk är. Jodå. Det har vi också noterat. *sliter mitt hår* :s
Töserna var rara, fina och milda hela dagen iallfall och lyssnade till och med på prästen när han pratade. Han berättade en berättelse om dopfunten som fanns i kyrkan och sa sedan att alla som ville fick komma fram efteråt för att se på den. Efter dopet sa Moa; "Mamma, jag går fram och kollar på dopp-funten" :D Mer logiskt att den skulle heta så kan man ju tycka, speciellt när man är barn ;)

Idag jobbar S mellan 8- 8 imorgon bitti (24 h) så om en stund ska jag ta barnen och åka ut till mamma och hälsa på. Där finns det en stor fin tomt på typ 3000 kvm som är lagom för Hugo att vallas på.

Känner mig lite neggo idag men ibland funderar man på allt man kunde gjort om Hugo varit lugn och fin som töserna var i den åldern (jag vet att jag tyckte de var vilda också, men de är ju inte ens i närheten...). Eller om han kunde lyssna på vad man sa? Om han förstod vad ett nej betydde? Om han visste att man inte får slå, putta eller bita sina systrar? Om han visste att "leka" inte innebär att gå in på sitt (eller tösernas) rum och vända alla spel, klossburkar, pussel och degburkar upp och ner i en hög och sedan gå ut därifrån? (allt inom loppet av 1½ minut).
Jag älskar ju självklart min lille gubbe till döds men ibland känns det ganska hopplöst när man tänker på hur vi ska orka ta oss igenom alla hans småbarnsår. Vi är redan helt slutkörda medan H ångar på i sitt vanliga tempo :( Jag brukar inte ofta beklaga mig, för det är inte så mycket vi kan göra åt det och på något sätt har man vant sig vid det här hysteriska tempot! Men det är när man är ute bland andra folk och man ser hur vild och otämjd H är, och när man medlidsamt får frågan hur man verkligen o.r.k.a.r, som man börjar tänka på hur vi har det här hemma... Vi har ju förstått att en del folk tycker att "det är väl inte så farligt, lite vild är han väl men det är väl bra gulligt". Typ; "Gnäll lagom". De som tänker/tycker så har troligen inte varit hemma hos oss under en dag. Då skulle de få en annan uppfattning.

Så ibland så behöver man få sucka lite extra djupt innan man kan ånga på igen.