Skolavslutning

Förvånande nog ska jag chocka er alla med blogginlägg såhär på en vanlig torsdag kväll!
Bloggaktiviteten är ju inte precis avundsvärd just nu men så kan det vara ibland.

Igår var det skolavslutning för våra 2 skoltjejer. Moa slutade 5:an på och går därmed vidare till ny (högstadie)skola till hösten då hon börjar 6:an. Hur galet är inte det?
Olivia slutade 1:an och ser med stor spänning fram på nästa termin då det kommer två nya ämnen på schemat; slöjd och engelska, minsann.
Dagen till ära hade jag även dammat av min fina kamera som mycket oförtjänt fått ligga i kameraväskan sedan många månader tillbaka. Så roligt att fota igen, och speciellt i det vackra morgonljus som det bjöds på igår morse!
Lite bilder från den högtidliga dagen igår, av naturliga skäl endast på oss familjemedlemmar och inga utomstående personer (med ett undantag):


The leader of the pack. (And his pack.)

Vilka fantastiska färger vi har när sommaren väl vågar visa sig!


Den fantastiskt busige, vackre, tokiga, coola, mjuka och underbara 5-åringen. ♥

Den söta, omtänksamma, trotsiga, kunskapstörstande, kreativa och inte-alltid-så-glada 8-åringen ♥


The man of my life. Punkt. ♥

Alla barn och föräldrar gick i ett "sommartåg" runt skolan för att se på 5:ornas avslutningsshow- utomhus. Vilken härlig avslutningsdag!


Jaha, här har vi visst de två skyldiga till att vi befann oss på skolavslutning överhuvudtaget. ♥
 



Den fina, ambitiösa, starka, buttra, kramiga, goa, 12-åringen med sin fantastiska och varma fröken Anna.


Och så mor och dotter då, förstås. 
 
Efter skolavslutningen åkte vi hela familjen, mycket traditionsenligt, in till stan för att fika. Vi valde mysiga Nygrens café där vi satt ute och mumsade på både det ena och det andra. På vägen tillbaka till bilen hade jag fått grym skoskav från nyinköpta kilklacksskor, och då, som i en uppenbarelse slängde Moa av sig sina stl 37-sandaler och sa till mig:
- Ska vi byta eller?
Ni förstår vilken ny värld som plötsligt slog mig: Jag kommer om ett litet, litet tag kunna dela mina 38-or med min dotter, och hon med mig! Det måste ju innebära dubbla möjligheter, typ 2 olika färger av samma sort eller liknande? För det är väl inte så att man då ska tänka "dela på ett par"? Inte troligt.
 

Årets första

Vilken fantastisk dag! Varm sol och blå himmel lockade ju självklart till årets första utomhuslunch, bestående av en matig smörgås med tonfiskröra, ägg, sallad och grönsaker.
Kaffe i solen efteråt ger höga njutningspoäng!

Sköna vårdag

Äntligen, äntligen finns längtan efter utelek hos barnen! Solstolar och rockringar fram, jackor och sockar av. Gräs under tårna (visserligen kallt och fuktigt sådant, men ändå!) och varma solstrålar i nacken.
Ja, vi är redo för vår!

Vårkänslor

Nu börjar det gå mot vår- äntligen! Det gäller ju att få lite vårkänslor genom alla tillgängliga medel, så även på naglarna!
Just nu gillar jag de här snygga och lite vågade färgerna från OPI i samarbete med Hip hop- drottningen Nicki Minaj:






Finns hos bästa webshopen Nails Body & Beauty- alltid med fri frakt och bra priser!

Barnloppis på lördag!

Ni har väl inte missat att det arrangeras en barnloppis på lördag i metropolen Nårunga? (Ja, det är alltså tillbehör till barnen som kan fyndas, inte de små liven själva som säljs ut på rea...) Mellan kl 10-13 kan man hitta massor av praktiska, nyttiga och prisvärda barnprylar (och även annat till hemmet) !

Vi har gjort slag i saken och hyrt ett bord, håller på och rensar bland röran här hemma och hoppas träffa många av er på lördag förmiddag! ♥

Dagen till ära....

...svängde jag snabbt och lätt ihop en prinsessrosa prinsesstårta a la Malin! Med hembakade tårtbottnar, vaniljkräm, drottningsylt (såklart!) och rosa grädde. Och jordgubbar!!

Välkommen till världen lilla nya prinsessan och tack för en bra anledning att förgylla en helt vanlig torsdag!

Vårt fantastiska mellanbarn

Alltså, jag måste bara berätta om vår helt makalösa 8-åring Olivia. Hon är (för det mesta) en helt ljuvlig, glad, framåt, supermegagaletkreativ och smart tjej som fortsätter att förbluffa oss här hemma dag efter dag.Hon har definitivt ärvt min kreativa sida och sinne för färg och form, men nu börjar jag inse att jag ligger lååångt efter henne i ovan nämnda ämne.

I helgen har hon haft något hemligt projekt för sig uppe på sitt rum. Vi andra har inte fått se något alls, bara noterat att det innefattat en väldigt massa toarullar, en tom plastbytta som tidigare innehållit vindruvor samt presentpapper. Igår jobbade jag hela dagen men när jag kom hem på kvällen sa S till mig att gå upp till hennes rum och titta vad hon åstadkommit. Jag smög upp och möttes av den här skapelsen:







Ett tvättställ!? Benen är som synes gjorda av toarullarna, klädda med snygga presentpapper. (Det är 3 ben, det ena är gömt på fotot) Själva handfatsbänken är gjord av en papplåda (vet ej vad den kommer ifrån), som hon skurit ut ett perfekt, lagom hål för tvätthon (vindruvs-paketet....) och tejpat fast. Kranen (med vattenstril!) har hon format av vad jag gissar är papper/kartong och piffat till i lite snygga färger.
Den praktiska möbeln har hon placerat i sin myshörna och fixat lite hyllor (för tandborstmuggar o dyl.) runt om. Och allt detta svängde hon ihop på några timmar under helgen. Jösses. ♥♥

12

Kram på er allihop på denna ♥-liga dag - tillika underskrivens och dennes makes 12-åriga förlovningsdag.

Skönhetsråd

Många skönhetsråd har man fått genom livet, men det bästa är nog ändå det här, som jag stötte på för ett tag sedan:

For attractive lips, speak words of kindness.
For lovely eyes, seek out the good in people.
For a slim figure, share your food with the hungry.
For beautiful hair, let a child run his or her fingers through it once a day.
For poise, walk with the knowledge that you never walk alone. ♥
- Audrey Hepburn

Soffbord

Idag fick jag hastigt och lustigt för mig att jag ville ha ett nytt soffbord till vårt fina vardagsrum. Sagt och gjort, jag satte mig i bilen och susade bort till Mio och köpte det här snygga, runda Plaine-bordet:



Vilken skillnad det blev i rummet av att bara byta ett bord!
Det var egentligen inget fel på det förra bordet heller, men tja, ni vet, ibland får man bara lite lust att göra om!

Detta betyder i sin tur att vi har ett soffbord över här hemma nu, inköpt (även det) på Mio för några år sedan. Det finns fortfarande kvar i deras sortiment, nypris 2990:-. Ekfaner, praktiska lådor på varsin sida (perfekt för fjärrisar och tex tändstickor), bra hylla under (till inredningstidningarna?) och i helt okej skick. Några små märken som knappt syns efter att ha tjänat fredagsmysskålarna hårt i några år. :-)



Någon intresserad? Mått osv kan fås på begäran :-)

Lång, lång väntan

Förra året var vi ju i Turkiet en vecka i juni. Som en del av er kommer ihåg kunde jag ju tragiskt nog inte visa några foton från resan eftersom minneskortet i kameran bestämde sig för att lägga av lagom när vi kom hem. Okej.
Det här året, närmare bestämt i början på augusti, ska jag vara extremt mycket mer förberedd inför ett sådant här dilemma. Då sätter vi oss nämligen hela gänget på flygplanet till Kreta, för 2 (TVÅ!) veckors fantastisk, underbar och, efter slitsamt år, välförtjänt semester på detta Blue Villagehotell:







Det kommer att bli helt underbart och att kunna vara borta i ljuvliga 2 veckor känns fantastiskt lyxigt! Förra året hade vi precis lagom börjat tina upp och koppla av efter EN vecka då det var dags att åka hem, men nu är det en vecka till... Tacksam! ♥
Semester med barn ska vara semester för föräldrar också tycker vi, och har laddat med All Inclusive bägge veckorna. Obegränsat med glass och dricka, begränsat med tjat!
Så mycket mer har vi inte planerat men självklart blir det någon utflykt, kanske hyra bil en dag och uppleva och äta lite lokalt.

Japp, så nu är det alltså bara
5 månader och
21 dagar kvar.
Piece of cake, när man vet vad som väntar. Hela familjen är så förväntansfulla!

Träningsstatistik

En lite rolig, men egentligen inte speciellt nödvändig funktion som finns när man loggar in på sin personliga sida på gymet, är fliken Träningsstatistik. Den läsningen är väl kanske inte något som piggar upp sådär särskilt mycket om man är av den sorten som betalar träningsavgift men mest ligger på soffan och äter praliner, men är man flitig besökare så är det faktiskt lite roligt!

Mitt 2011 summerades (med viss felmarginal för dagar då jag glömt träningskort eller glömt checka in) enligt följande, då maj var startmånaden för det nya systemet och statistiken började räknas:



Jamen det får man väl anse vara ganska gott träningssnitt? 4 dagar i veckan i snitt.
Kolla in augusti- undrar om vi hade grill-, glass och rödvinsångest då efter sommarens glada dagar? ;-) Där toppade jag med 5-6 dagar i veckan...

Detta året har börjat ganska blygsamt med 15 besök i januari. Men nu är det sikte på utomlands-beach 2012 (mer om det en annan dag!!) så nu är det bara att hugga i! Härligt!

Drömma, längta, skissa, sträva

Min allra största dröm i livet (efter friska barn och en älskvärd make då, som jag ju redan blivit välsignad med) är att någon gång bygga mitt eget hus. Har jag sagt det förr? Tja, sisådär sedan jag var 14 år och läste GP:s husannonser och skrev långa listor på vad mitt hus skulle innehålla.
Den här totala fascinationen för husbygge, material, exteriör, inredning och ytskikt har på inget sätt blivit mindre med åren (ingen slump att jag läste mäklarprogrammet på högskolan!) och mina listor är fortfarande aktuella, dock lite reviderade.
Hemma i hyllan/på toaletten/på vardagsrumsbordet ligger de senaste huskatalogerna från de flesta husleverantörerna i landet, med inringade skisser, vikta hundöron vid favorithus och små anteckningar i kanten. Ja, någon gång ska det bli verklighet och då kommer jag veta exakt vad jag vill ha!

Under tiden får jag helt enkelt fortsätta bläddra, surfa och drömma mig bort. Just nu är jag inne i en period där jag dras till New England-inspirerade hus, med ljus exteriör och interiör och stora verandor. Jag kan till exempel inte se mig mätt på Trivselhus alla vackra hus (som för övrigt släppte sin nya katalog i veckan och som självklart är på väg hem till min brevlåda).
Vad sägs om de här:


B:015


B:010

Hade jag kunnat leva med!
..och hoppet är det sista som överger, var det väl?

Failure?

Har det slagit slint i huvudet när tanken snuddar vid att kanske avveckla alla sina scrapsaker? Håller jag fast vid något som jag brunnit för tidigare för att det är för svårt att släppa, eller kommer jag faktiskt att komma tillbaka lika hängivet till min största hobby jag någonsin haft?

När man skapat, tänkt och levt scrapbooking så gott som varje dag i över 7 år känns det som ett big failure att överge det, men samtidigt; är det en period i livet som är förbi?

Tankar jag tänker

Hm.
Den senaste tiden har jag tänkt att jag ska blogga något. Prata lite allmänt sådär om det som händer i livet, kanske någon liten rolig händelse vi varit med om, något barnen har sagt, hur arbetssökandet går, hur jag mår och så vidare.
Och kanske säga lite sådana där allmänt kloka funderingar typ som att "Nytt år, nytt hopp" eller "I år ska jag fundera mindre på vad folk tycker och tänker".

Men det vill sig liksom inte. Alla ord, alla peppande uppmaningar till mig själv, alla löften om att tänka positivt känns på något viss lite vissna. Lite uttjatade sådär; redan sagda hundra gånger. Och det som blir kvar blir liksom bara just vad det är; ord.
Visst hade jag önskat att jag faktiskt totalt ohämmat kunde gå min egen väg utan att påverkas av andra eller att transportsträckan till ett mer bekvämare liv snart är över men allt det där är redan sagt. Flera gånger!
Därmed inte sagt att man ska sluta upp med att peppa sig själv (och andra) eller att man ska försöka se det ljusa i dagen, veckan eller livet- för det måste man ju göra för att inte ramla ner i hålet (det mörka). Dessutom är man utåt sett en mycket vackrare och livfullare människa om man ser positivt på saker och ting, och det vill man ju såklart vara.

Vad som är lite knepigt och som man blir varse under perioden som man kanske inte mår så bra, det är hur besvärlig och obekväm folk verkar tycka man är när man faktiskt uttalar det. Man blir liksom gnällig och otacksam och folk kan inte ta till sig det.
Skriver man en negativ status på allas vårt Facebook, är det kanske någon som på sin höjd beklagar. Skriver man något positivt eller glatt, då ramlar kommentarer in från alla möjliga håll och kanter och Gillaknappen går varm. Likadant i verkligheten; är man nere och less och uttrycker det jobbiga (läs: gnälliga) i ens situation är det inte vanligt att man får mycket respons på det. Har man däremot något positivt eller hoppfullt att berätta kan det uppstå en livlig konversation över ämnet i en halvtimme.
Visst är det konstigt? När man i tuffa perioder behöver lite push och stöd, då är det inte lätt att få. När det går bra, då kommer ivriga heja-rop från när och fjärran. Hade jag varit en person som var född negativ, med ett konstant åskmoln över huvudet, med pessimism som mitt andra namn och levde mitt liv som en uppgiven uppenbarelse hade jag kunnat förstå att folk i allmänhet vore trötta på att höra på. Men sådan kan jag inte riktigt själv beskriva mig som.
Det är inte konstigt att många människor bär på en fasad över deras mående!

...och det här funderar jag på i en tid då jag ändå känner att jag mår bättre och har mer hopp, lust och glädje än på flera flera månader. Att inte må bra eller vara uppgiven är ju liksom inte jag egentligen, och därför känns allt faktiskt riktigt bra (för tillfället) och jag utstrålar nog mer harmoni än på länge, vilket ju är skönt. Kanske just därför jag funderar på det; man märker så tydligt skillnaden på ens omgivning om man tillåter sig att må dåligt i den eller om man mår bra (äkta eller fasad)!
Sedan har jag ju såklart mina allra närmsta, fina, underbara och överseende äkta vänner som inte gör skillnad på nattsvart och ljust och för dem är jag alltid tacksam- bara så ni inte tror något annat ♥

"Den egentliga kärnan i all vänskap och kärlek är detta, att man lika gärna delar sin väns lidande som hans glädje." Droste- Hülshoff