Det händer väldigt lite på bloggen nu för tiden.
Lika lite som det händer i mitt liv, skulle man kunna säga.
Fortfarande lika mycket arbetssökande och fortfarande lika mycket sysslolös som de tidigare 4 ½ månaderna.
Vissa dagar fungerar jag hjälpligt, andra dagar äter tröstlösheten upp mig och jag har svårt att se något ljust med någonting över huvud taget. Och det är det som är jobbigt; att fundera över hur i all världen jag hamnade här? I grubblerier, bitterhet och maktlöshet. I ilska, trötthet och missnöjdhet. Det är ju inte
jag! Det är verkligen inte
jag.
Jag är ju egentligen en framåt, påhittig, aktiv, glad, initiativrik och engagerad tjej/mamma/fru/vän/kollega. Men som behöver känna sig behövd, känna en tillhörighet, bli stimulerad och träffa vuxna människor för att må bra. Som inte vill ha dagens största utmaning i att planera lunch och middag, och diska och tvätta där emellan. Och som inte är nöjd med att inte kunna planera en framtid längre än nästa månad.
Det här är en erfarenhet långt värre än jag kunde föreställa mig och det som känns allra allra värst, är att jag inte har en aning om med vilka medel eller inom vilken tidsperiod jag kommer att ta mig ur det. Efter 24 mer eller mindre relevanta sökta arbeten på 4 månader känns det som att ett jobb är lika troligt att erbjudas som att statlig skatt skulle avskrivas.
I början tänkte jag nog med en viss förhoppning att jag inte skulle behöva gå arbetslös så länge, kanske ett halvår max, men nu börjar jag inse att det halvåret kan lika gärna bli ett år, bli 1 ½ år, bli 2 år. Mina egna insatser och odds är högst ifrågasatta av mig själv, och kanske har jag egentligen ingenting alls att komma med? Har jag gått omkring i ovisshet och trott för mig själv att jag faktiskt kunde något, att jag har en potential?
En sådan här situation kan uppenbarligen bryta ner även den till synes starkaste och mest företagsamma människan, trots vänner och familj runt omkring.
Det var allt för mig idag.
Nu ska jag gå ner och planera lunchen.
