Skönhetsråd

Många skönhetsråd har man fått genom livet, men det bästa är nog ändå det här, som jag stötte på för ett tag sedan:

For attractive lips, speak words of kindness.
For lovely eyes, seek out the good in people.
For a slim figure, share your food with the hungry.
For beautiful hair, let a child run his or her fingers through it once a day.
For poise, walk with the knowledge that you never walk alone. ♥
- Audrey Hepburn

Drömma, längta, skissa, sträva

Min allra största dröm i livet (efter friska barn och en älskvärd make då, som jag ju redan blivit välsignad med) är att någon gång bygga mitt eget hus. Har jag sagt det förr? Tja, sisådär sedan jag var 14 år och läste GP:s husannonser och skrev långa listor på vad mitt hus skulle innehålla.
Den här totala fascinationen för husbygge, material, exteriör, inredning och ytskikt har på inget sätt blivit mindre med åren (ingen slump att jag läste mäklarprogrammet på högskolan!) och mina listor är fortfarande aktuella, dock lite reviderade.
Hemma i hyllan/på toaletten/på vardagsrumsbordet ligger de senaste huskatalogerna från de flesta husleverantörerna i landet, med inringade skisser, vikta hundöron vid favorithus och små anteckningar i kanten. Ja, någon gång ska det bli verklighet och då kommer jag veta exakt vad jag vill ha!

Under tiden får jag helt enkelt fortsätta bläddra, surfa och drömma mig bort. Just nu är jag inne i en period där jag dras till New England-inspirerade hus, med ljus exteriör och interiör och stora verandor. Jag kan till exempel inte se mig mätt på Trivselhus alla vackra hus (som för övrigt släppte sin nya katalog i veckan och som självklart är på väg hem till min brevlåda).
Vad sägs om de här:


B:015


B:010

Hade jag kunnat leva med!
..och hoppet är det sista som överger, var det väl?

Failure?

Har det slagit slint i huvudet när tanken snuddar vid att kanske avveckla alla sina scrapsaker? Håller jag fast vid något som jag brunnit för tidigare för att det är för svårt att släppa, eller kommer jag faktiskt att komma tillbaka lika hängivet till min största hobby jag någonsin haft?

När man skapat, tänkt och levt scrapbooking så gott som varje dag i över 7 år känns det som ett big failure att överge det, men samtidigt; är det en period i livet som är förbi?

Tankar jag tänker

Hm.
Den senaste tiden har jag tänkt att jag ska blogga något. Prata lite allmänt sådär om det som händer i livet, kanske någon liten rolig händelse vi varit med om, något barnen har sagt, hur arbetssökandet går, hur jag mår och så vidare.
Och kanske säga lite sådana där allmänt kloka funderingar typ som att "Nytt år, nytt hopp" eller "I år ska jag fundera mindre på vad folk tycker och tänker".

Men det vill sig liksom inte. Alla ord, alla peppande uppmaningar till mig själv, alla löften om att tänka positivt känns på något viss lite vissna. Lite uttjatade sådär; redan sagda hundra gånger. Och det som blir kvar blir liksom bara just vad det är; ord.
Visst hade jag önskat att jag faktiskt totalt ohämmat kunde gå min egen väg utan att påverkas av andra eller att transportsträckan till ett mer bekvämare liv snart är över men allt det där är redan sagt. Flera gånger!
Därmed inte sagt att man ska sluta upp med att peppa sig själv (och andra) eller att man ska försöka se det ljusa i dagen, veckan eller livet- för det måste man ju göra för att inte ramla ner i hålet (det mörka). Dessutom är man utåt sett en mycket vackrare och livfullare människa om man ser positivt på saker och ting, och det vill man ju såklart vara.

Vad som är lite knepigt och som man blir varse under perioden som man kanske inte mår så bra, det är hur besvärlig och obekväm folk verkar tycka man är när man faktiskt uttalar det. Man blir liksom gnällig och otacksam och folk kan inte ta till sig det.
Skriver man en negativ status på allas vårt Facebook, är det kanske någon som på sin höjd beklagar. Skriver man något positivt eller glatt, då ramlar kommentarer in från alla möjliga håll och kanter och Gillaknappen går varm. Likadant i verkligheten; är man nere och less och uttrycker det jobbiga (läs: gnälliga) i ens situation är det inte vanligt att man får mycket respons på det. Har man däremot något positivt eller hoppfullt att berätta kan det uppstå en livlig konversation över ämnet i en halvtimme.
Visst är det konstigt? När man i tuffa perioder behöver lite push och stöd, då är det inte lätt att få. När det går bra, då kommer ivriga heja-rop från när och fjärran. Hade jag varit en person som var född negativ, med ett konstant åskmoln över huvudet, med pessimism som mitt andra namn och levde mitt liv som en uppgiven uppenbarelse hade jag kunnat förstå att folk i allmänhet vore trötta på att höra på. Men sådan kan jag inte riktigt själv beskriva mig som.
Det är inte konstigt att många människor bär på en fasad över deras mående!

...och det här funderar jag på i en tid då jag ändå känner att jag mår bättre och har mer hopp, lust och glädje än på flera flera månader. Att inte må bra eller vara uppgiven är ju liksom inte jag egentligen, och därför känns allt faktiskt riktigt bra (för tillfället) och jag utstrålar nog mer harmoni än på länge, vilket ju är skönt. Kanske just därför jag funderar på det; man märker så tydligt skillnaden på ens omgivning om man tillåter sig att må dåligt i den eller om man mår bra (äkta eller fasad)!
Sedan har jag ju såklart mina allra närmsta, fina, underbara och överseende äkta vänner som inte gör skillnad på nattsvart och ljust och för dem är jag alltid tacksam- bara så ni inte tror något annat ♥

"Den egentliga kärnan i all vänskap och kärlek är detta, att man lika gärna delar sin väns lidande som hans glädje." Droste- Hülshoff

Carpe diem

Igår fick jag ett alldeles underbart härligt men mycket oväntat besök av en gammal studiekamrat från högskolan som jag inte träffat på flera år. Jag tycker om när folk är spontana (jag borde bli lite mer sån) och vågar chansa lite, och blev därför riktigt glad när vackraste Anna tänkte på mig och ringde då hon i ett kundärende hade vägarna förbi Alingsås.
Det som skulle bli en lättsam fika i köket, övergick dock efter ett tag till helt nya ideér som jag nu har börjat spåna och jobba på. Helt djärvt har jag kastat mig ut på okänt vatten (fast utan några större risker) och jag är riktigt spänd över hur det hela kommer att utveckla sig. Kanske, kanske har jag hittat något som kan förändra en liten del av framtiden; jag har fångat chansen och nu är det bara upp till mig vad jag gör med den!

Kanske kommer jag om några år att se tillbaka på denna decemberdag som den dagen då Anna räddade mig ur min vardagliga misär. :-) Eller så kommer jag att se på den som den dagen jag vågade chansa- för att vinna! Oavsett blir jag en erfarenhet rikare och det är ju inte så illa.
Vilken onsdag!



Ps. Om ett tag kommer allt bli mindre kryptiskt, och då kommer jag dessutom behöva massor med hjälp från många av er! Ds.

Dagens tänkvärda

Idag har jag varit i Göteborg på en riktigt bra säljutbildning/föreläsning i Sportlifes regi, med en man som heter Stefan Sebö. 3 timmars inspiration och tänkvärda reflektioner bearbetas nu i mitt huvud och en av de kloka "citaten" han sa var:

"Den som får många nej, får också många ja".

Visserligen handlade just detta uttalande om vikten av att försöka skapa merförsäljning (alltså, frågar du 100 kunder om "ska du passa på att köpa med en gainomax?", får du ca 80 nej och 20 ja; många nej, men 20 mer ja än om du inte hade frågat alls), men jag refererade direkt till alla mina sökta jobb de senaste månaderna. Det måste ju bara betyda att efter alla nej sedan en tid tillbaka, kommer det att rassla till och låta "ja" från alla håll och kanter snart?
Snart...

Här sitter jag

Det händer väldigt lite på bloggen nu för tiden.
Lika lite som det händer i mitt liv, skulle man kunna säga.
Fortfarande lika mycket arbetssökande och fortfarande lika mycket sysslolös som de tidigare 4 ½ månaderna.

Vissa dagar fungerar jag hjälpligt, andra dagar äter tröstlösheten upp mig och jag har svårt att se något ljust med någonting över huvud taget. Och det är det som är jobbigt; att fundera över hur i all världen jag hamnade här? I grubblerier, bitterhet och maktlöshet. I ilska, trötthet och missnöjdhet. Det är ju inte jag! Det är verkligen inte jag.
Jag är ju egentligen en framåt, påhittig, aktiv, glad, initiativrik och engagerad tjej/mamma/fru/vän/kollega. Men som behöver känna sig behövd, känna en tillhörighet, bli stimulerad och träffa vuxna människor för att må bra. Som inte vill ha dagens största utmaning i att planera lunch och middag, och diska och tvätta där emellan. Och som inte är nöjd med att inte kunna planera en framtid längre än nästa månad.

Det här är en erfarenhet långt värre än jag kunde föreställa mig och det som känns allra allra värst, är att jag inte har en aning om med vilka medel eller inom vilken tidsperiod jag kommer att ta mig ur det. Efter 24 mer eller mindre relevanta sökta arbeten på 4 månader känns det som att ett jobb är lika troligt att erbjudas som att statlig skatt skulle avskrivas.
I början tänkte jag nog med en viss förhoppning att jag inte skulle behöva gå arbetslös så länge, kanske ett halvår max, men nu börjar jag inse att det halvåret kan lika gärna bli ett år, bli 1 ½ år, bli 2 år. Mina egna insatser och odds är högst ifrågasatta av mig själv, och kanske har jag egentligen ingenting alls att komma med? Har jag gått omkring i ovisshet och trott för mig själv att jag faktiskt kunde något, att jag har en potential?
En sådan här situation kan uppenbarligen bryta ner även den till synes starkaste och mest företagsamma människan, trots vänner och familj runt omkring.

Det var allt för mig idag.
Nu ska jag gå ner och planera lunchen.

Same old story

Den senaste månaden har för mig bestått av en helt sanslös rekryteringsprocess till ett mycket intressant jobb som jag sökt. Cirka 60 sökanden var det till tjänsten, 8 st fick komma på en första intervju. Av de 8 gick sedan 4 st vidare till en andra intervju där vi fick träffa hela (den 5 man stora) personalstyrkan för att de skulle "få känna oss på pulsen". Efter detta mötet var vi sedan 2 stycken som gick vidare till en tredje (!!) intervju, vilket tragiskt nog slutade i fredags med att jag inte blev den med den lyckosamma 50%- chansen.
Förstå pressen, nervositeten, ovissheten och tvivlandet med att fara som en känslomässig berg- och dalbana varje dag i en månads tid, för att tillslut nå ett antiklimax av sällan skådat slag (för mig)! Varje dag, mellan varje steg i rekryteringsprocessen har jag analyserat mina svar, mitt beteende och hela min personlighet till mikroskopiska delar, tvivlat och trott på mig själv och någonstans vågat tro på min tur.

När jag i fredags fick samtalet jag inte ville ha, kändes det som om världen stod still en stund, för att sedan rämna mitt framför mig. På några minuter ändrades min framtid och jag såg framför mig hur jag igen skulle behöva ge mig i kast med att helhjärtat och inspirerande söka till jobb som jag ännu inte hittat. Fler månader av ovisshet. Fler månader av ekonomisk otrygghet. Fler månader av väntan på att framtiden ska komma. Det är svårt att tänka förbi den hopplösa känslan av misslyckande, när man känner att man har hittat drömjobbet- alla kategorier. Vad är meningen med det? Och framförallt; när kommer nästa chans? Om en vecka? Två månader? Ett år?
Och här är jag nu. Första vardagen efter beskedet. Med många borden och måsten- men med en kropp och själ som för tillfället är helt utmattad av att ha vänt ut och in på sig själv under den senaste månaden. Jag har 15 barnfria dagtimmar på mig på hela veckan att ta mig upp, prestera nya utstickande ansökningar, resten blir långa och sena kvällar framför datorn.

Som tur är mitt i allt detta, har jag många vackra människor runt ikring mig som tror på mig, som peppar mig, som ringer eller sms:ar mig och leder mig framåt igenom eländet.
Det är i de svåra tiderna som de verkliga vännerna visar sig!


Jag fick ett fint hjärta tillsammans med några peppande ord av allra-bästa-Karin i fredags, som en tröst. Det lyser upp fint i mörkret. ♥

Alla har vi någon börda att bära.

World wide kärleksförklaring

Fredagkväll. Ett par av barnen är i säng. Maken har somnat på soffan. Lugnet sänker sig i huset och jag tillåter mig själv att bli lite smått sentimental, med smäktande ballader i örat och några goda nötter att snacksa på, alldeles för mig själv.

Föremålet för min sentimentalitet är ingen mindre än min käre man (ja, han som charmigt nog ligger nere på soffan; halvdreglandes och snarkande i kapp till reprisen av "Vem vet mest") som jag knappt tror jag förtjänar.
Jag- med en aldrig sinande skruvad uppfattning om min kropp, med ett temperament som får det att ryka ur öronen på mig och med ett ganska stort behov av egentid för att nämna några av de mindre charmiga sidorna av mig själv.
Han- med en aldrig sinande ström av kärleksförklaringar och komplimanger, med visserligen ett likadant temperament som mig men som lägger armarna om mig, pussar mig på näsan och säger att jag är söt när jag står där med rök ur öronen, och som skickar iväg mig på egentid med ett leende på allt från egen shopping på stan till helgscrapträffar och tjejhelger.

Med allt man hör, ser och läser nuförtiden kan jag ibland känna att jag lever i en äktenskaplig saga; med en man som i princip avgudar marken som lilla obetydliga jag går på, som bekräftar mig flera gånger varje dag, som längtar efter mig efter några timmar på jobbet och som fullständigt självklart planerar resten av hela sitt liv med mig. Självklart för många kanske, men om man tar det ett steg längre:
Hur är det möjligt? Vad har jag gjort för att förtjäna honom? Hur blir allt detta vardagsmat och helt självklart när man (kanske helt ovetandes) har folk i sin närhet som lever och lider ett ett helt annat liv där snarare våld, förnedring och psykisk misshandel är vardagsmat? Trots den vetskapen är jag nog världens sämsta fru; på att just visa och förklara min uppskattning till min man som gör allt för mig.
Förutom att jag nu då talar om det för hela världen.
Inklusive honom- som fortfarande snarkar ovetandes nere på soffan. ♥♥

Ta hand om varandra och dem som betyder något för dig! I morgon kan det skrämmande nog vara för sent.

Back on track

Kära bloggen.

Förlåt att jag under hela sommaren totalt ignorerat dig och inte orkat hålla kontakten med dig. Du förstår, trots att vi ändå har haft en ganska händelserik sommar har jag liksom inte riktigt haft lusten och motivationen att berätta allt för dig, kanske mest för att jag knappast har hållt min kamera i handen en enda gång sedan den hemska upplevelsen efter Turkiet-resan, och därmed inte kunnat dela med mig av några foton från sommaren. Och som du vet, jag vill ju helst visa dig lite nya foton varje gång vi ses. Stämningen blir liksom lite mer lättsam och intressant mellan oss då!
Hur som helst, idag är det måndag och de flesta har gått tillbaka till sina jobb efter semestrarna. Om en vecka börjar barnens skola igen och allt börjar gå tillbaka till det normala. Därför tänkte jag nu att det var dags att vi börjar ses på allvar nu igen, bloggen, så kan vi tillsammans hjälpas åt att ta oss igenom den långa gråa hösten och vintern?
...vadå, sa du? På ett villkor? Fixa dig en ny kostym?
Hm. Jag får se vad jag kan åstadkomma. Men jag lovar inget.

~~~~~

Hej, mina kära, trogna bloggläsare som enträget fortsatt med att kika in hos mig trots aldrig så åsidosatt uppdatering av bloggen! Jag är på gång nu, efter ett några veckors bloggsemester och börjar med att visa er lite före- och efterbilder på köket. (Jag är ju som bekant lite smått fixerad av alla former av före- och efterbilder, se t.ex här, här och här.)

Före tapetseringen (ignorera hammaren och spackelspaden på bordet, jag kom i sista stund på att jag var tvungen att ha ett före-foto):



Efter (fotat idag- inte perfekta fotoljuset precis med en grå vägg av regn utanför fönstret) :


Nya gardiner och kökssoffan åkte ut i garaget för att vi ska se lite mer av den vackra tapeten. Lite mer (cerice/turkos) detaljer ska självklart på plats; de ska bara inhandlas först :-) Jag är glad att jag (återigen) vågade gå på magkänslan som sa att denna färgklick skulle bli ett bra lyft för vårt annars ganska stilrena kök.

Kram på er, och välkommen tillbaka!

Jag måste bara säga.

...fy f*n vad det är deprimerande, nedvärderande, självkänslenaggande och utmattande att söka jobb. Speciellt när man inte får dem. Och inte ens få komma på intervju till. Eller ens blir bemödad med ett Tackfördinansökansomdulagtnersisådär3timmarsformuleringochtvådagarsenergipå.
Hur liten kan man känna sig i den stora världen av framgångsrika, uppåtgående och hungriga nyutexade 23-åringar med hela karriären framför sig?

Jag har under yrkesverksamt liv varit hemma ca 1 076 dagar med våra tre barn. Nu.Vill.Jag.Inte.Vara.Hemma.Mer.

Det var vad jag hade på hjärtat den här fredagskvällen efter ytterligare en vecka fylld med, in i minsta detalj, finslipade jobbansökningar.

Okeeej

Såhär i jobbsökartider springer man ju över en hel del både roliga, konstiga och spännande jobbannonser.
En av dem (som jag inte vet riktigt i vilken kategori den ska hamna) var som provmodell för KappAhl. I annonsen stod såklart vilka mått man skulle ha för att kunna söka, alltså som Provmodell för stl 38;

• Längd 168-172 cm
• Bystvidd 87-89 cm
• Midja 71-73 cm
• Stuss 95-97 cm

Självplågare som jag är kunde jag såklart inte låta bli att ta mina egna mått och konstaterade att det enda måttet som passade var längden... och då var inte de andra måtten till min fördel, om man säger så. (Trots en klar förändring och fördelning av kroppsmassa från bara 6 månader tillbaka.)
Stl 38 har jag alltid ansett som en stl Medium, men rätta mig om jag har fel; är det inte lite skrämmande hur man i dagens läge ska se ut då (enligt ovan givna mått) om man ska klassa in som en Medium? Eller är det bara jag som inte har fattat riktigt ännu att stl M nu är 40/42?

Kanske inte detta jobbet heller då.

Skumt

Kan en blogg bli kapad, tro?

Jag hade skrivit ett inlägg med publiceringstid igår eftermiddag och det blev publicerat ordentligt. Men nu när jag kollar idag är det borta och det finns inte ens att söka fram! För att kolla så jag verkligen inte drömt mitt inlägg smög jag in på FB och kollade, och där låg det mycket riktigt som en blogpost. What!?

Test med det här inlägget om det försvinner oxå....

Hälsosamt liv

I skafferiet står råris, matvete, fullkornspasta och bönor i rader. I kylen finns keso, kesella, ägg och färska grönsaker. I frysen ligger drivor med grönsaker, bär och fullkornsbröd.
På köksbänken trängs frukter och grönsaker i skålar, naturella nötter och müsli i burkar.



Äntligen har jag hittat det hälsosamma livet som fungerar att leva- för hela familjen!

~~~~
Grattis till lilla Mor som fyller år idag! ♥

För 355 dagar sedan...

... skrev jag det här sprudlande glada inlägget; trött och lätt uppgiven efter att ha jobbat i barnomsorgen ett år med inga som helst garantier.
Min känsla och mina förväntningar jag fick då, den där första dagen på nya jobbet visade sig vara helt rätt och året som gått har varit extremt roligt, spännande, givande, krävande och helt fantastiskt i sällskap av underbara kollegor.
Därför känns det oerhört jobbigt, tråkigt, ledsamt och tungt när jag nu till slut fått veta att jag inte kommer att kunna var kvar, och att jag om 3 veckor kommer att behöva traska in på AF och anmäla mig som arbetssökande.
Jag har visserligen under hela tiden vetat om att det var ett vikariat, men utan att gå in på detaljer så har det under året skapats utrymme och känsla för att det eventuellt skulle kunna bli fortsatt arbete. Det som sedan blev utgången av det hela var jag nog inte beredd på. En riktigt fet besvikelse kom som ett slag i ansiktet, helt enkelt.

Så nu är det helt enkelt bara att jobba på med humöret uppe (går väl sådär stundtals, måste jag erkänna) och sorgset räkna ner dagarna tills jag inte tillhör längre.
Nä, jag säger inte att det är synd om mig, (visst skapar man själv det livet man lever) men jag kan i alla fall känna att jag har rätt att vara lite uppgiven och ledsen.
För hur var det nu; "Livet ska ledas, inte lösas." Som sagt. Inte där ännu. Inte riktigt där.

Vill kunna njuta av dagar som dessa

Lördag.

• 09.55 Core 30 min @Sportlife. Skön start på dagen.
• 12.00 Omelett/salladslunch på den eminenta lunchrestaurangen på Kvarnbacken
• 13.30 mot Vårgårda och ett kärt, välbekant "återseende" av goda vänner innehållande glassfika, goa skratt och trevligt småprat i solgasset på altanen.
• 16.30 lämna Moa hos kompis i ovan nämnda ort.
• 18.30 middag; grillade kycklingspett med zuccini, serverat med sallad, hemlagad tzatziki (förstås) och ljumna baguetter. Vitt, ekologiskt vin i glaset.
• 21.00 Barnfritt

På det hela en mycket skön lördag. Om den kunde slippa överskuggas av faktumet att framtiden är ett vitt blad utan några -för tillfället- som helst öppningar.

Man skulle kanske kunna...

...scrappa lite
eller
gå ut och springa en skön runda
eller
baka något gott
eller till och med
städa lite.
Det känns ungefär lika betungade som det vore att bestiga Mount Everest här och nu.

Varför föddes inte jag med en axelrycknings-syn på motgångar och besvärligheter i livet? Så mycket lättare det hade varit då.

Allmäntillståndet inför en efterlängtad påskledighet

Stukad, nedbruten och med extremt falnad glöd, ont av oro i min tidigare ganska så stolta kropp och själ.

Hur naiv och blåögd får man bli?

My opinion exactly

En kollega hade en underbar nyckelring i sin knippa som skulle passat även i mina ägor:

"A clean house is a sign of a wasted life"

Kunde inte ha sagt det bättre själv :-)

Svängningar

Karaktärsstark ena dagen, nedbruten andra. Att vara 30+ och inte veta vad som väntar runt hörnet och med små möjligheter till att påverka det faktumet ger inte precis känslan av eufori. Bryt ihop eller bit ihop, kämpa eller kapitulera? Ganska självklara svar men ibland undrar man över hur mycket man ska klara. Funderingar en dag då det mesta borde kännas bra; solar på väderkartan inför den kommande veckan, vår i luften och sommaren ligger framför oss. Och det är klart. Det finns alltid de som har det sämre.