Same old story

Den senaste månaden har för mig bestått av en helt sanslös rekryteringsprocess till ett mycket intressant jobb som jag sökt. Cirka 60 sökanden var det till tjänsten, 8 st fick komma på en första intervju. Av de 8 gick sedan 4 st vidare till en andra intervju där vi fick träffa hela (den 5 man stora) personalstyrkan för att de skulle "få känna oss på pulsen". Efter detta mötet var vi sedan 2 stycken som gick vidare till en tredje (!!) intervju, vilket tragiskt nog slutade i fredags med att jag inte blev den med den lyckosamma 50%- chansen.
Förstå pressen, nervositeten, ovissheten och tvivlandet med att fara som en känslomässig berg- och dalbana varje dag i en månads tid, för att tillslut nå ett antiklimax av sällan skådat slag (för mig)! Varje dag, mellan varje steg i rekryteringsprocessen har jag analyserat mina svar, mitt beteende och hela min personlighet till mikroskopiska delar, tvivlat och trott på mig själv och någonstans vågat tro på min tur.

När jag i fredags fick samtalet jag inte ville ha, kändes det som om världen stod still en stund, för att sedan rämna mitt framför mig. På några minuter ändrades min framtid och jag såg framför mig hur jag igen skulle behöva ge mig i kast med att helhjärtat och inspirerande söka till jobb som jag ännu inte hittat. Fler månader av ovisshet. Fler månader av ekonomisk otrygghet. Fler månader av väntan på att framtiden ska komma. Det är svårt att tänka förbi den hopplösa känslan av misslyckande, när man känner att man har hittat drömjobbet- alla kategorier. Vad är meningen med det? Och framförallt; när kommer nästa chans? Om en vecka? Två månader? Ett år?
Och här är jag nu. Första vardagen efter beskedet. Med många borden och måsten- men med en kropp och själ som för tillfället är helt utmattad av att ha vänt ut och in på sig själv under den senaste månaden. Jag har 15 barnfria dagtimmar på mig på hela veckan att ta mig upp, prestera nya utstickande ansökningar, resten blir långa och sena kvällar framför datorn.

Som tur är mitt i allt detta, har jag många vackra människor runt ikring mig som tror på mig, som peppar mig, som ringer eller sms:ar mig och leder mig framåt igenom eländet.
Det är i de svåra tiderna som de verkliga vännerna visar sig!


Jag fick ett fint hjärta tillsammans med några peppande ord av allra-bästa-Karin i fredags, som en tröst. Det lyser upp fint i mörkret. ♥

Alla har vi någon börda att bära.