Lost in paradise (?)

Långsamma, regniga dagar tillsammans med 3 barn i varierande ålder finns det tid (ibland) att gå och fundera på livets mening och vad för alla rätt (många) och fel (ännu fler, troligen) man gör. Denna dagen är nog just en sådan dag.

Tänk er scenariot:

Jag tar fram damsugaren. Hugo kommer rusande och vill hjälpa till.
-Visst, du kan damsuga här under bordet, säger jag då och räcker över slangen och damsugningen blir därmed minst 15 minuter längre än man planerat.
Efter det är det dags att börja med maten. Jag tar fram en bunke och öppnar kylskåpet för att ta fram smöret och göra en pajdeg.
-Mamma, vad gör du? kommer Olivia rusande och frågar då.
-Jag ska blanda en deg till pajen, säger jag så tyst jag kan.
-Jaaag vill hjäälpa tiiill! hojtar O då, svänger fram en köksstol till diskbänken och börjar gräva i mjölpåsen.
Visst.
Likadant när köttfärsen ska stekas och pajskalet ska kavlas. Mer hjälp.
Medan maten står i ugnen smyger jag ut på baksidan för att titta i grönsakslandet som visst är fullt med ogräs.
-Mamma? Maaammmmaaa? Jö?, kommer då Hugo frågandes efter 2 minuter när jag precis börjat rensa.
-Jag rensar ogräs, förklarar jag.
-Ja hjääpa! meddelar Hugo och kastar sig över ogräs, morotsplantor och purjo som rycks upp med en väldig fart.
-Ja, du kan hjälpa mig, men du får bara ta det HÄR gräset. Nej! Inte dem! Detta! Nejjj! Det hääär, tjatar jag- rädd om mina få grönsaker.

Och så fortsätter det hel dagen. Från morgon till kväll. Om allt som finns att "hjälpa till" med.
Jag är ju (som bekant) ganska pysslig av mig både i köket, i pysselrummet och i hushållet över lag och vill verkligen att mina barn ska få chansen (och ha rätten till) att lära sig saker och vara delaktiga i hemmet. Vilket de därmed fått vara, och oftast med glädje från min sida.

Men för den sakens skull så är man ju inte alltid sugen på att vara pedagogisk och riktig, fastän barnen i princip alltid räknar med att få vara med så fort jag gör någonting. Bilden av mamma med rödrutigt huckle och 3 rödrosiga glada barn i köket är ju liksom sedan länge borta och man tror inte riktigt på sig själv när man tänker att "ja, men det är ju mysigt med hjälp i köket".
Är det därför tillåtet att säga till sina barn "Nej, jag vill inte ha någon hjälp nu" eller "Nej, nu vill jag inte att du ska vara här just när jag lagar mat" eller "Nej, Jag vill inte spela kort/läsa bok/bygga en koja nu, bara för att jag råkar ha en stund över" , utan att känna dåligt samvete?

Det mesta i livet handlar och kretsar ju naturligt kring barnen, men är är jag helt fel ute som känner att det verkligen kan bli för mycket, för bra och för pedagogiskt ibland? Visst lever man för sina barn... men jag själv har nog försvunnit någonstans på vägen känns det som ibland!

Som sagt, alldeles för lång dag idag.