Tack ni söta för peppande kommentarer. Det är skönt att ändå veta att jag har så många goa vänner (bloggande som icke bloggande) som jag kan gnälla lite för ibland. ♥*kramar om*♥
Idag bestämde vi oss för att ta en liten utflykt till Borås. Vi packade i ordning väskan med kaffe, saft, frukt, plättar och nybakade kakor och åkte iväg på förmiddagen.
Mitt egentliga mål med trippen var ett par rejäla löparskor för kommande utesäsongs-träning. Mission completed i första butiken- Stadium. Efter att S plockat en cache (han råkade visst få med sig GPS:en) så promenerade vi från Knalleland in till stan och stadsparken där vi packade upp vår lilla picknick. Barnen lekte för fullt på lekplatsen en bra stund innan vi till barnens förtjusning tog stadsbussen tillbaka till Knalleland där bilen stod. Tänk vad små saker kan liva upp de smås tillvaro- som till exempel en skakig bussresa genom Borås på 5 minuter :)
Väl hemma igen var det middagsdax, jag rullade köttbullar och Olivia rev morötter så att det stänkte om det. Hemlagat är bäst!
Ikväll kollar S på Star Wars igen, tydligen sista filmen i någon Star Wars- mara de hade på TV4+ eller något liknande. Jag har precis duschat efter att ha varit ute och ingivt mina nya skor på en löprunda runt Nolhagabergen. Tjejmilen hägrar och kräver sin konditionsträning!
PS. Till den som hittar min borttappade scraplust utlovas en hittelön. DS
Hmmm...kanske inte kan ge dig din scrappatlust tillbaka, men forsöka ge dig en annorlunda utmaning...
SvaraRadera"Scrappa en LO om dina nya löparskor, anmälan till tjejmilen, förväntan och mål kring denna"
:-)
Hoppas du hittat den tills på lördag iaf.
/Marianne
Har mailat dig på hotmail...
SvaraRaderaSå fina ägg ni gjort! Roligt att inspirera.
SvaraRaderaVisst är det det lilla som räknas, när jag frågar mina barn om vad det roligast vi gjort. Så svarar dom när vi gick till skogen och grillade och klättrade i berg.
Sen måste jag också kommentera din frustration över situationen med lilla H. Jag känner er knappt men såpass mycket att jag känner att du är supergo mamma. Och jag känner så väl igen mig i hopplösheten du beskriver. Att det ibland kan bli förmycket och tårarna trillar.
Behöver du prata av dig, eller lufta tankar så vill jag att du ska veta att jag finns!
Kram